Skam den som ger sig

Oj vad trött jag har varit den här veckan. Igår somnade jag redan kl 15 på eftermiddagen och var endast vaken en timme mellan 20-21 på kvällen, och så vaknade jag kl 8.30 imorse. 16,5 timmars sömn nästan på raken och man börjar undra hur det står till med en egentligen?

Nu är det ju så att jag började två nya uppdrag på jobbet förra veckan, ett på Ericsson i Älvsjö och ett annat på Jordbruksverket här i Jönköping. Lite väl hektiskt kan man tycka och det påverkar säkert en del i tröttheten.

I veckan har jag sprungit sprint-OL på Ryhov - och det gick jättedåligt. Jag missade kontrollerna och sprang för långt hela tiden. Det är svårt med sprint, för man måste fatta vad man ser på kartan jättefort. Stressigt är det, och då blir det lätt fel. Jag tror dock att det är precis sån träning man behöver som orutinerad orienterare, så jag ska försöka vara med nästa onsdag också.

I torsdags var det SVM vid brukshundsklubben uppe i Kortebo. Hade absolut ingen lust att springa och det är ovanligt för att vara mig. På nåt sätt kände jag att det skulle gå dåligt på ett eller annat sätt. Mycket riktigt, jag bommade 3an lite och sedan ordentligt på 6an och var uppe vid fel höjdparti och letade. När jag skulle till 7an mötte jag Therese Barje som var på väg ikapp och då tänkte jag att nu måste jag springa fortare så det gjorde jag. Fort och väldigt fel. Tappade fokus och hade inte koll på hur långt jag sprungit så jag svängde upp mot 7an alldeles för tidigt och gick vilse i tjocka buskage innan jag hittade en 5-åring och hennes pappa som kunde berätta var jag var. Då sprang jag upp och tog 7an direkt, men på väg ner så kände jag hur SI-pinnen flög av fingret när jag sprang genom ett buskage och trots att jag letade tills jag blev kall så hittade jag den inte. Gick tillbaks till målet och var väldigt arg och sur. Trött, grinig, dålig orientering, tappad pinne värd över 500 kr och frusen. Inget var roligt den kvällen.

I morse bestämde jag mig för att åka tillbaks till skogen och leta pinnen. Jag pratade nämligen med SportIdent, och fick veta att om pinnen var för evigt förlorad så var även mitt SI-nummer 740104 förlorat - så jag packade en påse med en sekatör och en rabatträfsa samt kartan och gav mig av.

Väl uppe i skogen hittade jag ganska snart stället som jag kände att pinnen ramlade av vid. Jag hade lutat några gallrade träd mot en björk för att jag lättare skulle känna igen stället.

Nu började en systematisk genomsökning... Jag klippte bort 10 kg blåbärsris med sekatören, jag lyfte bort en massa gallrat skräp - träd och pinnar. Ingenstans hittade jag pinnen. Kröp omkring på knäna i 70 minuter och finkammade ett område av ca 40 kvm.

Var nära att ge upp flera gånger, men kände att när jag ändå åkt ända dit upp så måste jag leta lite mer. Även om allt ris och bråte var bortlyft från marken så var det fullt med gamla bruna halvmultnade löv på marken, och antagligen hade pinnen letat sig ner i det nånstans. Ett sista desperat försök med rabatträfsan då? Tänkte att nu förstör jag antagligen alla möjligheter att hitta pinnen, för när man börjar dra runt i löven så kan ju pinnen åka iväg med dem eller längre ner under bråten.

Men så plötsligt hajar jag till, för jag tror att jag sett något svart tygliknande vid ett drag med räfsan. Tror kanppt att jag sett rätt, men när jag drar tag i tyget kommer min kära pinne fram under bruna löv och jord. Den är dessutom blöt. Den måste ha legat långt ner i backen. Lycka! Skam den som ger sig tänkte jag :)

Idag kommer Pekka Tornberg och hälsar på, det ska bli roligt. Han springer just nu Göteborgsvarvet så jag håller tummarna här. Själv njuter jag av en träningsfri helg.

Bäst av allt, jag är pigg och glad igen.

Nu ska jag måla min svarta SI pinne med lysrosa nagellack, så att den blir lättare att se om den skulle trilla av igen.